17 och blivande mamma

Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen, jag är inte hel.
Jag vet inte hur jag ska börja, jag vet ens inte varför jag skriver
det här, men jag måste skriva av mig. Jag ska ha barn med killen
i mitt liv, och jag vill vara världens lyckligaste, ta livet som det
kommer, bara vara den sista tiden som är, men jag kan inte, det
är nånting som saknas. Jag kan inte vara glad, för varje dag går
jag runt med en sten på axeln som tynger mig mer och mer, det
känns som om du inte bryr dig pga mitt val, våran val. Jag vill bara
att du ska acceptera det val jag gjort. Du behöver inte vara världens
gladaste och prata om det hela tiden, men jag vill att du ska bry dig.
Jag har ringt dig och sagt att det visade en pojke på ultraljudet, du
sa att du vart glad, men det kändes inte som det. Jag frågade om du
ville ha bilderna på honom, men fick bara en kort och enkelt svar, ok.
Du är världens bästa pappa, det är du verkligen, och jag accepterar
det val du gjort, du har träffat en ny, som har egna barn, men något
jag inte accepterar är att du bara struntar i mig. Bara för att jag bor
hos mamma, vad är det som hindrar dig från att hitta på saker med mig,
bara du och jag? När jag var mindre, var det du och mamma som jag
såg upp till mest, ni var mina förebilder. Vart tog din pappa vägen när
du var liten? Nej, han fanns inte där. Snälla, låt mig inte gå
igenom samma sak.Det är du, du och mamma som
lärt mig att familjen är det käraste man har, men det kanske bara var
tomma ord? Det ända jag begär är att du inte ska behandla mig olika
bara för att jag valt det här, jag är fortfarande din dotter, och du min
pappa. Jag är inte hel utan dig pappa, jag älskar min pappa så sjukt mycket,
men jag saknar dig ännu mera..